Jag har glömt säga det, men det förstod ni nog ändå. Bloggen tog en tillfällig paus när jag var i Sverige över jul och nu har jag fortsatt med pausen så att jag hinner jobba så mycket som jag måste för att överleva här. Men så fort det lugnar ner sig ska jag återuppta den.
Så länge kan ni följa mina inlägg på Travelstarts engelskspråkiga blogg. Där skriver jag en gång i veckan.
Nu kan ni göra mig en jättetjänst och gå in på min korta text om Tioman och lägga den till er Wish List. Det tar bara nån sekund att skaffa inloggning och sen får ni en massa andra bra restips här också.
Jag behöver minst 5 Wish List-tryckningar för att vara med i tävlingen om att åka och skriva om Hawaii.
Idag var jag på premiären av Bad Lieutenant med Nicholas Cage. Riktigt bra film om polis med oerhörda drogproblem. Underhållande men ändå med ett visst mått allvar hela tiden. Och ja, han var verkligen en ”bad cop”. Inte ens polisten i underbara tv-serien ”The Wire” betedde sig så vidrigt. Betyg 4 av 5.
Passa också på att äntligen se omtalade Precious. Har varit peppad på den i flera månader, sen jag såg trailern första gången. Den var så bra och stark och sorglig och jobbig som man förväntar sig. Men med en liten gnutta hopp också. Betyg 4 av 5.
Måste ändå bara säga att det var en upplevelse att gå på en ”svart” film här. Det är ju så att en film som utspelar sig i ett område som Harlem och som nästan bara har svarta skådisar drar en större svart publik. Och jag vet ju att det skämtas om att de alltid pratar med bioduken – och det gör de verkligen, i alla fall i större utsträckning än vita. Det var många ”Mhmhm” och ”You go girl” och ”That’s what I’m talking about” och tom en spontan applåd.
Det är ju alltid känsligt att prata om raser och specifika beteenden men det här var för tydligt för att inte nämna. Och det var rätt roande faktiskt. Fast annars är jag mycket hård på att bio är ett tillfälle då man är tyst.
Igår hade en av mina rumsgäster precis åkt. Jag hade varit och tvättat och såg fram emot att skriva klart en av mina recensioner (Men Who Stare at Goats) och sen kolla på en film i sängen (antagligen There Will be Blood) men så sms:ade norska journalistkollegan Kjersti. Hon satt med två svenska tjejer ett drygt kvarter bort på restaurangen Gnocco och undrade om jag ville käka middag. Klart att jag inte kunde tacka nej när gott sällskap väntade så nära. Det visade sig att vi alla bor ett par kvarter från restaurangen i olika riktningar. Själv passerar jag Gnocco nästan varje dag men har aldrig gått in. Kjersti och Marie var eld och lågor över tryffelpizzan och några av förrätterna gick inte heller av för hackor – laxcarpaccio och getostsallad.
Det visade sig att maten tydligen lockade förnäma gäster hela vägen ut till det gamla gettot i Alphabet District. Hade inte suttit många minuter förrän Matt Dillon kom in med ett gäng. Jag satt med ryggen till och kunde faktiskt inte avgöra om det var Matt eller den andra Dillon, aka Johnny Drama i Entourage. Men tjejerna hävdade att det var den var större stjärnan. Sen började vi genast diskutera vilka filmer som gjorde honom känd – jag mindes bara Drugstore Cowboy och Outsiders (fast kom inte på namnet på den sista). Och sen gick vi över att prata om andra storheter under 80-talet som Rob Lowe. Det blev riktigt nostalgiskt.
—
Gnocco är värt ett besök. God italiensk mat, finare pastor och pizzor och lyxiga förrätter. Priser på 9-12 för förrätter och 13-17 för varmrätter. Ligger på E 10th St mellan Ave A och B, närmast B.
Även denna text är mitt blogginlägg på Travelstart.se:
I helgen öppnade en vän till mig en riktig Speak Easy hemma hos sig. Ordet Speak Easy kommer ju från att man ska tala tyst om stället och från början gällde det barer som höll öppet när alkohol var förbjudet i USA.
På senaste tiden är det dock svartklubbar som öppnar upp och ibland till och med lagliga barer som bara är så hippa att man måste tillhöra innekretsen för att få reda på var de ligger och hur man tar sig dit.
Min kompis ställe tillhör den första varianten eftersom han har det just hemma i sin lägenhet och hans mål är att folk ska kunna mötas och umgås på ett helt annat sätt än på vanliga klubbar. Har han konstutställningar så vill han att konstnären ska vara där och berätta om sina tankar, vid filmvisningarna ska han ha diskussioner efteråt och folk uppmuntras att ta med egna instrument eller bidra med något annat man är duktig på som dans eller yoga.
Premiären blev en riktig succé med mycket folk, flera band, performancekonstnärer och marsmallowgrillning på bakgården. Och vill du vara med så får du helt enkelt klura ut ett sätt att hitta hit på.
Shit, upptäckte just att jag inte bloggat något om Halloween. Jag har nog varit så upptagen med mitt inslag till P3 Planet. Men nu är ju det klart så publicerar lite snabbt mina blogginlägg som jag skrivit för Travelstart, här.
Helgen som passerade firades Halloween i USA. Framför allt är det en högtid för barn som kör ”Trick or Treat”. I New York hade alla butiker laddat med godis och utklädda ungar gick runt med sina föräldrar för att fylla kassarna.
Men även vuxna firar stort och det var verkligen en upplevelse att se den mängd utklädda människor som fyllde stan. Längs sjätte avenyn hålls en parad men det går att se många fantasifulla dräkter på andra platser också. Och långt ifrån alla klär ut sig till något läskigt.
Några av fyndigheterna jag såg var tre killar som klätt ut sig till tre olika Michael Jackson, från Off the Wall, från The Jacksons från Thriller. En annan hade byggt en klädsel bestående av ett nattduksbord (night stand) med nattlampa och väckarklocka och allt, och när folk undrade sa han att han var ett ”One night stand”.
Själv gick jag på klubben Danger Party i Brooklyn med ordentligt ös på dansgolvet.
Kan ju lägga till att vi kom hem vid 5 eller 6 på morgonen beroende på om man räknar tidsomställningen. Vi somnade allihop i Joes kuddpooler. Tydligen finns det en bild på mig snusandes i en sån på Facebook som jag inte sett än.
Idag kom min artikel om hur samkönade par diskrimineras i USA när det gäller äktenskap. Och iomed det missar de en massa rättigheter som heterosexuella par får. Det är intressant läsning!
De har också ett speciellt tema om diskriminering i USA i detta nummer så kolla in.
Helt otroligt! Igår var det den 8 november och sommarvärmen kom tillbaka till New York. Satt ute på kompisen Joes lilla bakgård i t-shirt och bara njöt. Även idag är det över 20 grader men nu är jag fast hemma framför datorn med jobb. Men fönstren är i alla fall öppna så jag får in lite av New York livet nerifrån gatan.
Mer udda var resultatet i New York Times. De var ju och fotade hos Joe när jag var där. Reportern som var och intervjuade Joe innan hade sagt att artikeln skulle handla om intressanta, udda sätt att använda lägenheter på. Joe ska ju öppna Speak Easy med en massa event så det var det de pratade om.
Det publicerade resultatet kan ni läsa här. Och bilden jag är med på hittar ni här. Helt fokus på finanskrisen och att ungkarlar som förr bodde flott har fått flytta till mindre, sämre lägenheter eftersom de inte har lika mycket pengar längre.
Vet inte om det stämmer på de andra killarna i artikeln men med Joe kunde det inte vara längre från sanningen. Han lämnade ju inte sin hyresrätt i Williamsburg och köpte en duplexlägenhet i Bushwick pga bristande resurser. Oftast kostar det ju snarare mer att köpa. Dessutom har han nu dubbelt så mycket yta, en liten bakgård dit han har köpt en hot tub och en grill och han har stora planer för hur han vill utnyttja stället. Bushwick är verkligen inte Brooklyns bästa område men det är därför många konstnärer nu lämnar Williamsburg och flyttar hit. Det är snarare ”up and coming” istället för på väg att bli getto.
Jag förstår verkligen att folk inte litar på journalister efter att ha hört sånt här. De har verkligen gjort ett dåligt jobb och ljög inte bara för Joe utan även för sina läsare. Sen om det är en intressant artikel eller inte kvittar faktiskt. Det är inte underhållning New York Times sysslar med utan journalistik. Artikeln heter ”The Decline and Fall of the Bachelor Pad”. Det borde snarare kallas ”The Decline and Fall of Journalism”.
Joe brydde sig dock inte nämntvärt. Han tänker ändå saxa ur artikeln för att få de citat han behöver. Och vi tyckte alla om bilden på oss i kuddhavet. Den på Joe mitt under kuddkriget är också bra!
Har dykt upp på ett par ställen i olika stora medier den senaste tiden.
Först blev en av mina små spots från sajten Spotted by Locals utvald av engelska the Guardian till deras resetips. Och högst upp också med ordentlig byline.
Vaknade på fredagen och tittade ut på den här vackra vyn från fönstret. Vilken tur jag har som har en trädgård på andra sidan gatan istället för bara hus. Hösten är verkligen vacker här.
Mamma och hennes väninna Monica har anlänt till New York och deras första dag bjöd på en mängd bra aktiviteter som andra besökare kan ta efter.
• Promenad från East Village ner till Little Italy och China Town. Little Italy har inte mycket att erbjuda förutom ett par delibutiker med en massa goda ostar och korvar mm.
• I China Town är Columbus Park kul med alla gubbar som spelar majong.
• Ground Zero med ”Preview Museum” där jag aldrig varit förut. Bra ordnat.
• Century 21. Ett måste-stopp för shoppare. Återigen gick jag på underklädeshyllan.
• Dumplings till lunch på Joes Shanghai på Pell St. Riktigt gott och billigt.
• Eftersom det var torsdag blev det galleriöppningar i Chelsea mellan kl 18 och 20. Lite gratisvin och mycket kul konst.
• Promenad från galleriområdet till West Village via Highline, de upphöjda tågspåren som nu är park.
• Middag på valfri restaurang längs West 4th St. Mitt val föll först på Extra Virgin, men det var lite hög volym så det blev San Ambroeus bredvid (ett lite vuxnare och några dollar dyrare val). Maten var super!
På onsdagkvällen åkte jag över till kompisen Joe som ska starta sin svartklubb, en sk ”Speak Easy” i Bushwick. Han hade samlat ett gäng vänner för att spåna fram idéer och lösningar.
Och även för att ha lite folk när New York Times kom för att fota senare på kvällen. Tydligen hade de gillat idén med ”Horisontal Film Viewing” som ska ske varannan söndag. Tar absolut på mig del av äran eftersom det var min kärlek till Govindas liggande biograf i Sydney som är förebilden. Dessutom ska ju jag välja filmerna. Däremot var det tvillingsystrarna (på bilden) som kom på idén med de uppblåsbara poolerna fyllda med kuddar. Vore kul om det faktiskt blev bilder som publicerades i NY Times.
—
Kan ju förstås inte skriva ut adressen till Joes Speak Easy här men vill ni hänga med och kolla på ”kudd-film” när ni är i New York så får ni kontakta mig så ska jag se att ni hamnar rätt.
Måste tyvärr säga att båda filmerna var något av en besvikelse. Gav ”WtWTA” en tvåa vilket tydligen är kontroversiellt eftersom många verkar ha älskat både boken och filmen. Tyckte den mest visade en väldigt jobbig unge.
”New York, I Love You” tyckte jag inte heller var någon höjdare. Kanske en trea, men ska inte recensera den så behöver inte bestämma mig helt. Jag tror inte jag gillar idén med flera olika regissörer till samma film. I alla fall inte om det ska bli ett sammanhållet intryck. Och sedan kände jag inte direkt igen stämningen från New York i filmen. Det hela kändes mer udda franskt. Ska nog hyra ”Paris, je t’aime” och se om idén funkade bättre där.
Eftersom det var dags att skriva min text om Little India för Backpacking.se så valde jag att åka ut igen och se vad som förändrats sedan jag var där senast, i maj. Det blev en trevlig dag med mycket shopping – en film, två CD-skivor, en Pashminasjal, rökelse, chutney, chaite och en massa annan mat. När jag kom ut från skivbutiken möttes jag av affischen ovan. Det är verkligen som att vara i Indien. Även här är Sha Rukh Khan störst!
Jag avslutade dagen med en ansiktsbehandling, ungefär en halvtimme för 140 kr. Skönt att kunna unna sig sån lyx. Nästa gång måste jag prova ögonbrynsplockningen som jag inte fattar hur den fungerar med den där tråden. Mycket mystisk.
—
Little India ligger i Jackson Heights. Man åker till stationen med samma namn längs E, F, V eller R-linjen. De roliga butikerna ligger framför allt på 74th St, men även på gatorna runt omkring.
