Mariachimusikerna på Salon Tenampa i Mexico city spelar mer än gärna för dig.
Alla vet liksom vilka regler som gäller – eller kanske rättare sagt, vilka som inte gäller.
För nybörjaren märks det först och främst på trafiken. Kör man fel är det inga problem att backa några kvarter eller ännu hellre köra mot färdriktningen tills man hamnat rätt igen.
Polisen har också sina egna regler. Min spanska vän berättar gärna hur han för knappt 50 kronor fick dem att stoppa all trafik och ge honom personlig eskort till flygplatsen när han höll på att missa sin flight.
Det är såna här små egenheter som gör att man lär känna en plats. Med tanke på allt udda som försiggår i Mexico city kanske det inte är så konstigt att en välorganiserad svensk har svårt att få grepp om stället i början. Sedan är det ju också kanske världens största stad. Det behövs helt enkelt lite kaos för att allt ska fungera.
När man är här är det omöjligt att inte komma i kontakt med ämnet “kriminalitet”. I princip alla transportmedel är farliga på något sätt. Tunnelbanan ska man inte åka på kvällen. Taxibilar kan vara stulna och föraren ute för att råna sina passagerare. Även om du åker i egen privatbil är det säkrast att låsa när du kör så att ingen rycker upp en dörr vid ett rödljus.
Med all denna kunskap surrandes runt i huvudet är det inte svårt att gissa att jag blev aningen skraj när det under en biltur nattetid helt plötsligt dyker upp springade män bredvid bilen. En av dem hojtar och försöker ta tag i den öppna rutan för att få oss att stanna. Vi kör för fort och mannen orkar inte hänga kvar. Men i nästa korsning händer samma sak.
Det är då jag upptäcker det – männen har en säregen klädsel för att vara ute på rövarstråt. I alla fall anser jag att det är något skumt när alla “brottslingarna” är identiskt klädda i tajta, svarta brallor och midjekorta, svarta kavajer med guldspännen. Det visar sig att jag just har haft mitt första möte med Mariachis – mexikanernas egna typ av spelmän. Och eftersom vi närmar oss Plaza Garibaldi, torget där de håller till varje natt för att underhålla folk, så får man helt enkelt vara beredd på att de jagar ens bil i jakt på betalande publik.
På torget råder det full kommers. Försäljare av lustiga hattar blandas med de vanliga tiggarna. Men ihärdigast av alla är Mariachi-männen. De vill så hemskt gärna spela sina mexikanska trumpetsånger för oss.
Vi slinker in på en bar, där två Mariachi-orkestrar har monopol på alla kunder. Det bord som hostar upp omkring 50 spänn omringas snabbt av cirka 7-8 män med diverse udda – och vanliga stråk och blåsinstrument. Serenadandet är snart i full gång och sen är det bara att skråla med för den som vill. Det är nästan roligare att se Mariachis uppträda för de mexikanska gästerna vid de andra borden. Alla kan sångerna utantill. De sjunger med hög röst och reser sig gärna upp för att höras ännu bättre. Och det är ingen tvekan om att det ligger mycket känsla bakom när de tar i. I den lilla lokalen hör vi bisittare båda banden lika mycket. Det blir en härlig, kaosartad blandning som på ett perfekt sätt symboliserar Mexiko city.
