Surfs up!

Man kan se riktigt cool ut som nybörjarsurfare - så länge man håller sig på land med brädan under armen.

Började dagen med att surfa. Eller i alla fall ta en surflektion. Det var lika galet som jag minns. Efter ett par minuter har man sand och saltvatten överallt och har tumlats runt som i en centrifug av vågorna. Lite trist att jag tappade ett örhänge som är del i det par jag använt jämt i typ 10 år. Men det var väl dags för nya. Eller så kommer jag hitta det på stranden imorn. Konstigare saker har ju hänt. På Kanarieöarna -89 hittade jag en ring jag tappat på stranden dagen efter. Och på Roskildefestivalen -95 hittade jag min linsskydd till kameran som jag tappade under en konsert vid orange (största) scenen. Även det dagen efter. Det satt fast i leran.

På dagen kollade jag in stranden och gick bland annat ut till piren där de berättade att någon fiskat upp en 3 meters haj några timmar innan. Men de släppte förstås tillbaka den igen. De är ju inte farliga för människor. Typ.

På kvällen träffade jag Brendhan som sköter den lokala tidningen här i Cocoa Beach och Skippy som är Kelly Slaters lillebror. Tror de var lite skeptiska innan för han som ordnat mötet hade inte riktigt kunnat förklara vad jag gjorde där. Men det blev i alla fall en helkul kväll. Började på irländsk pub, sen drog vi och kollade på alligatorer på golfbanan, på en skatepark där småungarna var helt otroliga och på det närliggande mangroveområdet där man kan paddla kajak. Vi tittade förbi deras lokala beachbar som de tycker är mycket bättre än Coconuts och så käkade vi färsk fisk nere i hamnen. Avslutningen blev på samma irländska bar som tidigare men nu med spontan livemusik i form av country och blues. Fantastiskt bra!

Önskar jag hade tid att stanna lite till, men så är det väl alltid när man ska åka.

Rymd och kändisar vid kusten

Känner nu dag 3 att energin börjar svikta. Det tar på krafterna det här. Därför blev det både lite sovmorgon (till 9) och så struntade jag i mina galna tankar på att hinna med nån till Disneypark innan jag körde mot rymdkusten och Kennedy Space Center.

Istället blev det en lugn biltur till kusten – var faktiskt riktigt avkopplande att få köra lite istället för att bara gå. Jag kunde uppleva rymdcentret utan att stressa (nästan) och hann bland annat se en IMAX 3D om månlandningarna.

Nu har jag anlänt i Cocoa Beach som ligger söder om KSC vid Atlantkusten, och som kanske mest är känt för att 8 eller 9-faldiga surfvärldsmästaren Kelly Slater kommer härifrån. Lyckades direkt leta upp de lokala hänghaken och hade turen att stöta på både Kellys äldre brorsa Sean, och banden Pepper och Pennywise som var på tillfälligt besök. Räknas det här som en kändisspotting då?

Havet är förresten öde och vackert här.

Jurassic Park på riktigt

Jodå, den är riktig. I alla fall till 85 %. Söt, eller hur?

Tog det lite lugnare med parkerna idag. Och då menar jag att jag bara besökte två istället för fyra. Själva parkerna var knappast av det lugna slaget. Det blev de båda Universalparkerna – Island of Adventure och Universal Studios. Den ena med värre bergodalbanor än den andra. När jag höll på att somna på kvällen förflyttade jag mig tillbaka igen och igen till åkturerna. Huvudet snurrade. Undrar om man kan överdosera på nöjesparker.

Det mest uppseendeväckande var annars på Island of Adventures område Jurassic Park. De hade nämligen en levande dinosaurie där. Den både såg ut och kändes som plast men skötaren var så övertygande att jag faktiskt tror att det var en riktig en. Till 85 % dinosaurie-dna och 15 % groda. Den var söt och verkade snäll. Men herregud vad galet och oetiskt. Lärde de sig inget efter att ha sett Spielbergs trilogi??

En dag på nöjesfälten – jag är mörbultad

En av dagens uttröttande aktiviteter - berochdalbanan Kraken på Seaworld. Den var helt enkelt sjuk.

Idag har jag reflekterat extra mycket över hur det är att jobba som resereporter. När folk låter avundsjuka brukar jag alltid säga att ”det är ju inget dumt jobb precis, men inte fan är det semester!” Det har nog aldrig stämt så bra som idag.

Eftersom jag kom tillbaka till hotellet sent igår och sen var tvungen att svara på mejl, skriva lite, gå igenom utrustningen och läsa på om parkerna så somnade vid 4. Eftersom det är viktigt att komma iväg till parkerna tidigt stod klockan på 8. Alltså fyra timmars sömn.

Under dagen hann jag med hela fyra olika nöjesfält, från kl 9 till 21. Tolv timmar alltså. Jag tog en paus för lunch först kl 15.30 – annars har jag nog inte ens suttit ner i mer än fem minuter.

Jag har skavsår under fötterna, har bränt mig på näsan, knäna känns uppsvullna efter alla promenader och håret är helt galet efter vatten, sol och vinden från bergochdalbanor.

Men trots detta farande mellan olika ställen så chockade jag mig själv genom att faktiskt ha kul idag. Hade inte ens tagit med i beräkningen att det skulle vara roligt att som 33-åring springa runt ensam på nöjesfält. Men det var det.

Så, roligt jobb? Ja. Som betald semester? Nej, nej, nej.

Även Orlando har dolda ”pärlor”

När jag nått så här långt med bloggen måste jag ju ta sista steget och uppdatera den till nutid. Det senaste är alltså att jag anlänt till Orlando, Florida. Galet nog är det svalare här än i New York. Världen är upponervänd. Fast man kan ju inte kalla det kallt på något sätt.

Hade bara några timmars ljus idag så valde att åka in till downtown Orlando för att spana in om det fanns något där. Och det gjorde det faktiskt.

Normalt är ju såna här amerikanska städer helt meningslösa vad gäller stadskärnor. Men jag hittade faktiskt en trevlig park och ett litet område med riktigt trendiga barer och restauranger. Och det var faktiskt en del folk som promenerade också. Mer om det får ni läsa i Aftonbladet-guiden när den kommer ut.

Lördag: Sommarhetta, stan sjuder

Jag hade så mycket att fixa och planera på lördagen att jag aldrig hann ut på dagen. Så när jag väl kom ut vid 18-tiden var det nästan en chock hur varmt det var. Dagen hade gått en bit över 30 grader och värmen stannade kvar på kvällen. Jag kan nästan alltid frysa nog för att sätta på mig åtminstone en skjorta, men det blev linne hela natten. Och då satt vi stilla på en uteservering länge.

Stan var som förbytt. Det sjöd av liv. Alla var ute, men det rådde ändå ett lugn. Jag tror folk rörde sig lite lugnare.

Jag och Ariel mötte en av mina grannar jag inte träffat än, snygg-Rich, i Tompkins Square Park där han lät hunden Rudy springa runt i hundparken. Efter tillräckligt många andra hundar hade jagats gick vi och satte oss på Sidewalks uteservering. De rekommenderade pitchers med Pink Margaritas, vilket vi alla beställde. Det var innan vi fattat att man fick två för priset av en före kl 20. Där satt vi alltså, fem pers med 10 ruggigt stora drinkar framför oss. Det blev en härlig kväll.

Fredag: Här ska man handla när man precis flyttat hit

När jag promenerade till elektronikjätten B&H häromdagen gick jag av en slump förbi en 99 centsbutik. Insåg att det här är stället att börja en New York-flytt på. De har långt ifrån allt, det är mycket skräp och rörigt – men oj vad man kan spara slantar.

Glas, tallrikar, köksbestick, städprylar, hårsnoddar, nagelklippare, schampoo, batterier, stearinljus, kryddor, ris, frysta grönsaker, konserver… När man behöver köpa allt sånt på en gång, då försvinner en månadslön ganska fort. Jag råder alla som är på någon typ av budget att börja med att kolla här. Sen kan man köpa finare prylar så småningom när man har råd.

—

Jack’s World ligger på 110 West 32nd Street mellan aveny 6 och 7. I princip allt på bottenvåningen kostar 99 cent. På ett fåtal grejer står ett annat pris. Där uppe säljer de större saker som väskor, kaffekokare och rakapparater så det kostar lite mer.

Torsdag kväll: Williamsburg-mys

Mötte Zach på Revival. Han var en av dem som jag träffade på BBQ- och klubbkvällen förra lördagen i Williamsburg.

Den här torsdagen tog han med mig, Anna och Maria till Petes Candy Store. Petes är ett sånt ställe som gör att man bara måste älska Williamsburg. Först ser det ut som en helt vanlig bar. Men i det lilla rummet bakom spelar olika band varje kväll. När vi var där var det en liten jazzig trio. Och så finns det ju alltid en liten innergård på WB-barerna. När sommaren kommer kan det inte bli mer perfekt.

—

Petes Candy Store ligger på 709 Lorimer Street. Lättast är nog att ta tunnelbanan till Lorimer/Metropolitan och gå gatan ner ett gäng kvarter, men om man hittar kan man gå från Bedford Ave-stationen också. Alltså grå L-linjen.

Torsdag: Paul Auster berättar om sitt skrivande

Gick med svenska Anna och hennes komis Maria till Columbia Uni uppe i Harlem för att lyssna på ett samtal med författaren Paul Auster. Det var väldigt trevligt och intressant. Speciellt rörd blev jag av hans historia om hur han började skriva, när han som 8-åring skulle få en autograf av en basebollstjärna men missade chansen eftersom han inte hade någon penna.

”Since that day I always carry a pencil around.”

Bjussar på två risiga bilder till

De Niro och Allen, himself.

Vill bara tillägga två saker:
1. Det var ungefär i de här ögonblicken som jag bestämde mig för att köpa en ny kamera. Min bra-iga strejkade just för tillfället och den andra klarar uppenbarligen inte pressen.

2. De Niro – det känns ju onekligen stort, men jag kunde knappt slita blicken från hans följeslagares rumpa. Damn!

Onsdag: Kändiskavalkad med Woody

Självklart var Cheryl Hines - den andra halvan av Curb Your Enthusiasm där. Kanske var det här början på Larry Davids steg till att bli Woody Allens nya neurotiska alter-ego.

Vad kan bli mer New York än premiären av senaste Woody Allen-filmen, som är den första på flera år som faktiskt utspelar sig i New York? Och självklart hölls premiären i New York…

Det var i alla fall många som tyckte att det var värt att ”firas”!

Jag hade shoppat kameraprylar i närheten av Ziegfeld-biografen där det hela gick av stapeln och när jag tittade förbi var röda matten utrullad. På den såg jag förutom regissören Woody Allen och filmens skådisar Larry David och Henry Cavill, även Robert De Niro och Uma Thurman. Men jag blev allra gladast och mest överraskad av att få syn på en man som inget av de galna fansen runt mig ropade namnet på – Lance Reddick – aka snygga svarta polisen i The Wire.

Blev beroende av The Wire från andra avsnittet. Och kvällen innan den här premiären hade jag kollat klart på säsong 4. Men självklart gled kameran ur min hand precis när han passerade. Hade ju velat ha bildbevis att visa för syrran. Men den här suddiga bilden får duga.

Det här får väl räknas som veckans kändispottingar – i plural.

Tisdag kväll: Kinamat

Efter att vi kollat in var man shoppar i China Town så tog Philip med mig till en riktig kinakrog – en sån där man helst beställer på kinesiska. Vi åt bland annat dimsum. Jättegott!

Tisdag: Här handlar man billiga grönsaker och fisk

En av butikerna med fisk och skaldjur längs Canal Street.

På en av torsdagspubarna träffade jag Philip, som är född i New York, har kinesiska rötter och har varit i Sverige en massa gånger.

Han växte upp i China Town och ville visa mig runt lite i området. Framför allt är det bra att känna till stadsdelen om man vill köpa frukt, grönsaker, fisk och skaldjur till vettiga priser. Vi promenerade längs Canal Street och det fanns flera små gatustånd och butiker och priserna var faktiskt riktigt låga och skaldjuren såg mumsiga ut.

När jag kommer tillbaka från Florida och Bahamas är det hit jag ska åka för att fylla på kylen.

Måndag kväll: After work i LES

Jag gillar alla ställen som serverar vin i annat än vanliga vinglas. På Schiller's kommer drycken i smala, små saker som mest liknar arabiska te-glas i formen.

Skäms på mig att jag varit i NY i en månad och bara varit i härliga Lower East Side en gång (Bob Ross-festen). Jag skyller mest på soffsurfarna som bara verkar vilja hänga i Brooklyn hela tiden, och det är ju i princip det nya LES så det får väl duga.

På måndagen fick jag i alla fall en ny chans. Det var Anneli hemma i Sverige som kommit på att en av hennes andra vänner är här för tillfället. Hon matchamakade ihop oss och vi bestämde oss för att ses för en after work vid 18-tiden på Schiller’s Liquor Bar.

Det är svårt att hitta ett ställe som är mer perfekt för en tidig drink. På kvällarna är det knökfullt här inne, men nu var det lugnt men ändå gemytligt. Bartendern hade tid med en och var på glatt humör. Och Happy Hour pågår från 17-19 med halva priset på alla drinkar, öl och vin vilket betyder runt 5,50 för en cocktail och 3,50 för ett glas rosé. De har också barkäk – nachosnack, croque monsieur – för 4 USD.

Anna och jag kom överens alldeles strålande. Framför allt enades vi om att vi måste göra om det här igen.

—

Schiller’s ligger på Rivington Street i hörnet Norfolk. Närmaste t-bana är F-linjen till Delancey.

Måndag: Ny veckans kändisspotting

Tog den här bilden för att jag tänkte tipsa om stället, inte pga kändisvinkeln. Och hon är inte med i bild i alla fall. Men som ni kan se är det inte gott om utrymme.

På måndagen ringde Laia och undrade om vi skulle gå på yoga. Det var jag som tipsat henne om stället i East Village och efter helgens sena utekvällar kändes det som den perfekta nyttighetssysselsättningen.

Stället är i alla fall Yoga to the People och ligger på Saint Marks Place bara några kvarter från min lägenhet. Det var faktiskt tur att det var så nära för helgens kanonväder hade bytts mot blåst, iskallt regn och runt 10 grader. Det som gör Yoga to the People extra attraktivt för frilansare som mig och praktikanter som Laia är att man inte MÅSTE betala. De ber ju förstås en donation för att kunna hålla igång stället men den rekommenderade ligger på 10 USD och det måste vara rekordbillig yoga.

Pga av det sista räknade jag inte med att se några kändisar på det här stället – speciellt inte miljardärskändisar. Men mycket riktigt, på en av yogamattorna satt en av Olsen-tvillingarna. (Har i efterhand räknat ut att det var Mary-Kate).

Yogan var väldigt bra, men mycket jobbigare än den typen av yoga som jag gjort tidigare. Det kändes som om folk kom hit för att träna upp styrka lika mycket som för stretch och andning. Kanske är NY-borna så upptagna att de inte har tid att träna de olika delarna var för sig?

I alla fall så kan jag säga att även om det var bra träning så hade jag inte valt det här stället om det inte varit för att de var billigast. Priset gör ju nämligen att salen var packad med folk. Matta mot matta ungefär. Och mina svettiga fötter var vid flertalet tillfällen farligt nära folks grannarnas ansikten. Så varför gå hit om man är snorrik? Ingen aning och lär inte få veta heller.

Undrar om hon nöjde sig med att donera den rekommenderade tian?

—

Yoga to the People ligger på 12 Saint Marks Place mellan 2 och 3 Ave. Sajten är bra, här finns alla tider och annan info man kan behöva. Kom en bra bit innan eftersom det blir fullt. Det finns ett par skynken att byta om bakom men bäst är att komma ombytt.