Den 20 januari hade Lisa och jag lämnat Koh Phangan för Phuket. Vi skrev vår guide ”Stanna Länge i Thailand” där. Vi bodde i Ali och Les hus, vi badade i poolen i den enorma hettan, vi satt på Don’s Café i Rawai där man kunde använda det trådlösa nätverket hela dagen utan att de krävde att man beställde mer än en vattenmelonshake, vi gjorde ett besök i den svenska skolan i Kamala och nån gång åkte vi nog också vespa till stranden. Men mest jobbade vi hårt – och det gjorde vi för att kunna ta en hel dag ledigt och åka till Similan Islands. Har hört så mycket om snorklingen där och nog var det fantastiskt alltid.
Den gillade bananer minsann.
På kvällen gick vi ut i Patong. Tyckte inte Lisa skulle missa galenskapen där. Den är något att uppleva oavsett om man gillar det eller inte. Transorna radar upp sig framför turisternas kameror på Bangla Road. Och att familjer med småbarn på axlarna minglar med prostituerade och fulla svennar är det mest naturliga i världen här.
Dagen efter blev det en helt annan utgång. Vi hade valt att sova i Phuket Town eftersom vår buss mot Malaysia skulle avgå så tidigt. Mana, min hederliga gamla taxichaufför från när jag jobbade med flygkraschen i september 2007, körde oss till stan. Dykinstruktören Stefan som egentligen är från Singapore, men bor i Phuket ena halvan av året, hade bestämt att om vi var i stan så skulle han absolut visa oss ett av sina favorithak. Det blev en thailändsk rockbar som låg i ett köpcentrum. Inte en turist så långt ögat nådde. DJ:n tog micken och pratade över låtarna med jämna mellanrum och det vanligaste att beställa var Sang Som (thailändsk rom) med sodavatten. Gärna ett helrör. Vi åt het thailändsk mat jag inte provat förut och hade det väldigt trevligt.
Det var också i Phuket Town vi fick den mest hårdhänta massagen jag fått i det här landet. Jag skriver ”i det här landet” för den jag fick av blinda i Kambodja var snäppet värre. Den var verkligen ”for a good cause”. Kändes bra inombords efteråt trots att massösen nyptes så att huden var alldeles röd.
Den i Phuket Town är nog så massagerna ska vara eftersom de flesta kunderna är thailändare. Och jag har egentligen inget emot hårda tag, men eftersom jag slutat med tabletterna mot mina svullna knän (har jag nämnt dem? – de kom efter alla konstiga infektioner jag hade runt nyår) så hade smärtan i dem kommit tillbaka. Och det blev inte direkt bättre av att den lilla runda kvinnan lyfte mina fötter och la all tyngd på knäna så att de hamnade mer bak än fram. Ouch!
Det är också dessa svullna knän jag minns mest av från Satún, staden i södra Thailand varifrån vi tog båten till Langkawi (Malaysia) två dagar senare. Jag minns hur jag drar min packning längs de dammiga gatorna trots att jag knappt kan gå. Det gick liksom inte att böja knäna och då är det svårt att ta sig fram utan att se ut som en sån där stel uppvridbar docka i Tomteverkstan på julafton. Jag minns i alla fall att det inte var några större problem att hitta mina konstiga piller i nån liten diversebutik. Vet fortfarande inte exakt vad jag åt. Men jag fick dem ju av en snäll läkare – och de gjorde susen. Mer behöver man nog inte veta.
Hur som helst så blev den 27 januari (exakt ett år sedan) min sista dag i Thailand efter att ha tillbringat nästan två månader där.
