Ur Bollywood Dreams-bloggen.
—
Vill du också kolla in Little India och köpa några kul Bollywoodfilmer, skramliga armringar eller för att äta indiskt så kan du ta blå, orange eller gula t-banelinjen till Jackson Heights/Roosevelt Ave. De viktigaste gatorna ligger precis här, 73-74th Street.
Igår firade vi traditionell jul med familjen hemma hos min storasyster och hennes familj. Det var Kalle och skinka och jultomte och Karl Bertil och sill och allt det där. Men eftersom det här är en blogg inriktad på resor tänkte jag berätta om min jul förra året istället.
Brudgummen DJ precis innan han ska upp på sin vita springare som ska föra honom till altaret.
ANKOMST THAILAND
Jag flög från Delhi till Bangkok. Satt på D&D Inn på Khao San Road i säkert en vecka och skrev på mina resguider. Jag var ute och filmade när den högt älskade kunge fyllde 80 år. Jag åkte vidare och gjorde en guide på en vecka i Hua Hin. Och till sist bar det av ner till Phuket. Det var där jag befann mig när julen kom.
JULAFTON – JOBBADE
Min kanadensiska vänner med sitt hus i Rawai hade sonen och hans kompisar samt urfattiga Ben och Ae boendes hos sig så jag valde ett hotell i Kata. Kändes skönt att vara nära havet också. Men när julafton kom var jag själv på mitt rum. Jag satt faktiskt och jobbade en stor del av tiden – och det kändes helt okej. Jag tror att man är ensammare på julen om man är ensam hemma än ensam i Thailand. För mig kvittade det liksom om det var jul eller inte. Det kändes som vilken dag som helst på resan.
PIZZA SOM JULBORD
Framåt kvällen tog jag i alla fall min hyrscooter till baren Happy Days i Chalong för att se om någon jag kände var där. Men ägaren låg och sov i en soffa och annars såg jag ingen där. Jag åt pizza. Med peperonikorv och ananas som alltid. Den där baren gör faktiskt grymt goda pizzor. Jag tänkte på att det var här i Chalong som mitt Thailandsäventyr började ungefär 10 månader tidigare. Då var det min födelsedag och jag var här för att skriva en artikel för Vagabond. Lite lustigt att jag tillbringade de två dagar på ett år när man oftast är med sin familj, ensam på samma gata i Thailand. En slump? Vet inte. I alla fall så kändes det helt okej, nästan lite äventyrligt och extra självständigt att vara själv på julafton.
JULDAGEN PÅ STRANDEN
Men jag blev faktiskt rätt glad när jag blev inbjuden att fira juldagen med kanadensarna. det blev långt ifrån de jular jag är van vid. Deras plan var att skaffa en rad solbäddar på stranden i Patong. Det var paret i 40-årsåldern – Ali och Les – Alis 20-åriga son, hans två vänner och så jag som kände mig lite som en moster eller nåt sånt, mittemellan mor och son i ålder. Där låg vi hela dagen, badade, köpte knasiga souvenirer och drack bacardi breezers. Mamma Ali gav oss alla 1500 baht var och med dem skulle vi springa runt och köpa julklappar till alla andra. Man får rätt fina grejer för 60 spänn/skalle om man kan pruta i Thailand. Även om Patong är dyrare än de flesta andra ställen. Allt som allt var det i alla fall en mycket lyckad jul.
Färgsprakande - och självklart fick alla i publiken vara med och dansa i slutet.
Jag gick också på Bollywooddans en termin 2005. Vet inte var denna fascination med Bollywood började men jag minns att det var en upplevelse när vi såg ”Hungama” på Stockholms filmfestival. Det måste ha varit 2003.
I alla fall så ledde ju det hela fram till min och Lisas Indienresa 2006. Mumbai blev första stoppet och jag hade en förhoppning om att vara med i en Bollywoodfilm, allra helst i ett dansnummer förstås. Inte för att jag visste om det skulle vara möjligt och vi ansträngde oss inte särskilt ska jag erkänna. Men det behövdes inte. Redan första dagen när vi promenerade på huvudgatan i turistområdet Colaba kom en agent fram och frågade om vi ville vara med. Jag tror vi fick frågan 3 gånger totalt.
”Dil Diya Hai” spelades in på natten eftersom den utspelade sig i Londons ”Red light district”. Vi blev mötta vid Leopold Café sent på kvällen och körda till studion. De flesta skulle bara spela Londonbor som var ute och festade i området men jag fick nån slags haremsdräkt och skulle föreställa prostituerad. Det var jag och 3-4 tjejer till som skulle stå i varsitt skyltfönster och åma oss. Utanför på gatan pågick sista scenen – upplösningen – med pistolskott, vilda slagsmål och mycket svett och tårar.
Stencoola Rony som även spelade Jimmy för länge sedan.
Det finns mycket mer att berätta om vår Bolly-upplevelse. Det var:
• Felstavade ”Sex”-skyltar.
• En miljard indier som jobbade bakom kameran – de flesta lagade te eller flirtade med oss statister.
• Ingen koll på att vi statister trängdes runt kameran för att fota skådisarna in-action.
• Många, många timmar som vi inte gjorde något alls – flera statister la sig för att sova på omklädningsrummets golv.
• Vitryska statisten som skulle spela polis och som inte förstod instruktionerna på engelska så att allt blev fel under tagning. ”The bad guy” vrålade ”Drop your gun” åt honom säkert 10 gånger men han släppte inte taget om pistolen. Till slut började skådisen och alla vi andra skratta.
• Och sist men inte minst det totalt sjuka manuset som handlade om en kille – ”the good guy” – som kidnappar och säljer en tjej till en hallick – ”the bad guy” – för att få pengar till sin mammas operation. Han ångrar sig när han får veta att hon blivit kär i honom innan och försöker rädda henne – innan hon blivit besudlad förstås – det är ju en indisk film i alla fall! Låter det här lockande så är det alltså ”Dil diya hai” ni ska hålla utkik efter.
Och låter det lockande att vara Bollywoodstatist – då ska ni alltså hänga runt Leopold Café i Colaba. Och just nu vet jag att inte många tänker på bekymmersfri turism när man pratar om Mumbai. Jag har själv skrivit ett inlägg om attackerna där. Men så småningom kommer besökarna att återvända, var så säkra.
Det här var alltså resor som jag under under flera år drömde om att göra och som sen blev av.
1. Plugga och bo i New York.
Jag antogs till ett utbytesprogram som Södertörns högskola hade med universitet i USA. Det fanns inga på Manhattan så jag valde det närmaste, vilket faktiskt låg i Jersey City i New Jersey. Så egentligen bodde jag aldrig i staten New York men eftersom pendeln bara tog 13 minuter till Greenwich Village så räknas det tycker jag. Dessutom gjorde jag min praktik 2 dagar i veckan på 50th Street.
2. Rundresa i Indien.
Vet inte hur jag snöade in på Indien. Kanske var det efter att ha jobbat på vegetariska restaurangen Chutney (2002), och att alla jobbarkompisarna hade varit där. I alla fall dröjde det fyra år innan det äntligen blev av. Jag hann med Mumbai, Goa, Udaipur, Pushkar, Agra och Delhi på en knapp månad i april-maj. Om du inte gillar värme är det fel tid att åka. Det var 48 grader några av dagarna.
3. Bila i Västra Australien.
Jag pluggade i Sydney hösten 1999 och eftersom jag inte hade varit i Australien innan valde jag att resa längs den mycket populära östkusten. Några vänner åkte istället till Västkusten och jag blev sugen på att ta det nästa gång. Det tog drygt åtta år. I mars i år var jag där. Det blev vingårdar, fantastiska öde stränder och gigantiska träd. Och jag lärde mig köra bra på vänster sida!
4. Berlin!
Ja, det är helt galet faktiskt. Jag har varit på många platser på jorden men lyckats missa Berlin och hela Tyskland trots att det ligger så nära. Och trots att jag velat åka dit i flera år. Men i somras blev det av. Åkte dit med Ariel. Åkte hem med Katarina. Och hann med en massa däremellan. Jag kommer garanterat tillbaka. Hoppas det inte dröjer 32 år till nästa gång.
Taj Mahal Hotel nära Gateway of India, kanske Mumbais största turistattraktion.
Jag var i Mumbai i april 2006. Det stämmer verkligen att stans turistområde har drabbats hårt. Det var inget snack om att det var i just Colaba vi skulle bo. Här finns de billigaste småhotellen, triumfbågen Gateway of India, de roligaste klubbar och shoppinggatan vars olika marknadsstånd vi spenderade åtskilliga timmar i.
• Det första vi gjorde var att promenera till triumfbågen som ligger vid hotellet Taj Mahal – hotellet som nu attackerats, som har brunnit och vars gäster tagits som gisslan. Den enda kvällen vi var ute var vi på en knökfull klubb i samma hotell.
• Ett av mina mål med resan var att få vara med i en Bollywoodfilm. Det lyckades vi med. Stället där agenterna letade statister och där vi möttes upp för att åka till studion var Leopold Café. I medierna står det ”en populär restaurang där attentatsmän sköt mot gästerna”.
Alla som har varit i Mumbai vet att stan inte heter Bombay längre. Men alla stora svenska medier använder det gamla namnet, just för att inte tillräckligt många svenskar känner till det nya. Jag gissar att de allra flesta som läser om attackerna nu tänker på en stor, stökig stad långt borta i Asien nånstans, ett ställe man antagligen aldrig skulle åka till. Och även om medierna berättar att turistområdet drabbats så fattar man inte riktigt. Vi som varit där förstår vilken extremt riktad attack mot turister det här var.
Inte för att det som händer är värre för att västerlänningar drabbas, men det är ju ändå så många av oss fungerar. Om det känns avlägset får det inte lika stor betydelse i våra länder här borta som om vi fattar att det kunde ha varit vi som drabbades.
