Nu kan ni göra mig en jättetjänst och gå in på min korta text om Tioman och lägga den till er Wish List. Det tar bara nån sekund att skaffa inloggning och sen får ni en massa andra bra restips här också.
Jag behöver minst 5 Wish List-tryckningar för att vara med i tävlingen om att åka och skriva om Hawaii.
Den 20 januari hade Lisa och jag lämnat Koh Phangan för Phuket. Vi skrev vår guide ”Stanna Länge i Thailand” där. Vi bodde i Ali och Les hus, vi badade i poolen i den enorma hettan, vi satt på Don’s Café i Rawai där man kunde använda det trådlösa nätverket hela dagen utan att de krävde att man beställde mer än en vattenmelonshake, vi gjorde ett besök i den svenska skolan i Kamala och nån gång åkte vi nog också vespa till stranden. Men mest jobbade vi hårt – och det gjorde vi för att kunna ta en hel dag ledigt och åka till Similan Islands. Har hört så mycket om snorklingen där och nog var det fantastiskt alltid.
Den gillade bananer minsann.
På kvällen gick vi ut i Patong. Tyckte inte Lisa skulle missa galenskapen där. Den är något att uppleva oavsett om man gillar det eller inte. Transorna radar upp sig framför turisternas kameror på Bangla Road. Och att familjer med småbarn på axlarna minglar med prostituerade och fulla svennar är det mest naturliga i världen här.
Dagen efter blev det en helt annan utgång. Vi hade valt att sova i Phuket Town eftersom vår buss mot Malaysia skulle avgå så tidigt. Mana, min hederliga gamla taxichaufför från när jag jobbade med flygkraschen i september 2007, körde oss till stan. Dykinstruktören Stefan som egentligen är från Singapore, men bor i Phuket ena halvan av året, hade bestämt att om vi var i stan så skulle han absolut visa oss ett av sina favorithak. Det blev en thailändsk rockbar som låg i ett köpcentrum. Inte en turist så långt ögat nådde. DJ:n tog micken och pratade över låtarna med jämna mellanrum och det vanligaste att beställa var Sang Som (thailändsk rom) med sodavatten. Gärna ett helrör. Vi åt het thailändsk mat jag inte provat förut och hade det väldigt trevligt.
Det var också i Phuket Town vi fick den mest hårdhänta massagen jag fått i det här landet. Jag skriver ”i det här landet” för den jag fick av blinda i Kambodja var snäppet värre. Den var verkligen ”for a good cause”. Kändes bra inombords efteråt trots att massösen nyptes så att huden var alldeles röd.
Den i Phuket Town är nog så massagerna ska vara eftersom de flesta kunderna är thailändare. Och jag har egentligen inget emot hårda tag, men eftersom jag slutat med tabletterna mot mina svullna knän (har jag nämnt dem? – de kom efter alla konstiga infektioner jag hade runt nyår) så hade smärtan i dem kommit tillbaka. Och det blev inte direkt bättre av att den lilla runda kvinnan lyfte mina fötter och la all tyngd på knäna så att de hamnade mer bak än fram. Ouch!
Det är också dessa svullna knän jag minns mest av från Satún, staden i södra Thailand varifrån vi tog båten till Langkawi (Malaysia) två dagar senare. Jag minns hur jag drar min packning längs de dammiga gatorna trots att jag knappt kan gå. Det gick liksom inte att böja knäna och då är det svårt att ta sig fram utan att se ut som en sån där stel uppvridbar docka i Tomteverkstan på julafton. Jag minns i alla fall att det inte var några större problem att hitta mina konstiga piller i nån liten diversebutik. Vet fortfarande inte exakt vad jag åt. Men jag fick dem ju av en snäll läkare – och de gjorde susen. Mer behöver man nog inte veta.
Hur som helst så blev den 27 januari (exakt ett år sedan) min sista dag i Thailand efter att ha tillbringat nästan två månader där.
När jag precis skrev om hur det var att vara på Koh Tao för ett år sedan så kom jag på en del härliga saker jag upplevde där.
Spännande kyckling på Papas Tapas.
2. Banana Pancake Man
I Sai Ree precis där strandstigen tar slut och man måste gå höger genom bycentret (när man väl är där fattar man) – där står ”THE banana pancake man”. Han gräddar pannkakor med sån frenesi och koncentration att det är ett måste att stanna här och titta en stund. Och förstås ska du sponsra det hela med att handla av honom också.
Vår afro-chaffis och Pepe var lika nöjda.
Så här härligt hade vi det på Fizz.
Den 9:e januari anlände min syster Lisa till Koh Tao. Jag hade tagit mit dit från Koh Phangan dagen innan så att hon bara kunde släppa sin väska, duscha av sig mer än ett dygns resdamm och sen lägga sig i den väntande sängen och sova ut. Hon hade åkt non-stop från Stockholm på måndag kvällen, via Bangkok på tisdag kvällen och sen halvsovit på en buss ner längs kusten och till slut då båt som anlände onsdag morgon kl 09. Hon var rätt trött!
Under våra första dagar ihop på resan gjorde vi inte många knop. Lisa behövde komma in i rätt vibe och jag hade ju nätt och jämnt hämtat mig från min influensa-liknande upplevelse. Vi låg på den minimala strandremsan i Sai Ree på dagarna och i solnedgången satt vi på loungebaren Fizz och lyssnade på skön klubbmusik till ett glas vin. Bilden till vänster längst upp på den här bloggen är från den baren – kännetecken: de gröna ärtsäckarna.
Efter att inte har gjort något på Koh Tao i fyra dagar tyckte vi det var dags att inte göra något på Koh Phangan ett tag. Söndagen 13:e januari tog vi båten dit på morgonen.
Mitt 2008 ringdes in aningen annorlunda än mitt 2009.
När jag ringde in 2008 var i princip allt annorlunda – förutom den onda halsen. Jag hade förflyttat mig från julen i Phuket till Koh Phangan på Thailands östkust. Lyckats dra på mig en förkylning men bestämt mig för att fira ändå. Och firandet – det görs på Sunrise Beach på öns sydligaste spets, där alla fullmånefester brukar hållas.
Fullmåne eller inte, vid nyår är det alltid en speciell fest här och det var verkligen livat. Festdeltagarna kunde räknas i tiotusentals. Jag var där med den unga delen av den kanadensiska familjen jag firat jul med, mest bestående av 22-åriga killar. Och vädret var rätt bångstyrigt för att vara Thailand i december. Så blåsigt att många av småbåtarna från andra delar av Koh Phangan och grannön Koh Samui inte kunde lägga till. Stora delar av stranden man festar på slukades av vågor när tidvattnet stod högt. Någon gång fram på småtimmarna började det dessutom regna. Men ingen brydde sig förstås om såna detaljer. Det största pluset med det här firandet tyckte jag personligen var att det fanns en nedräkningsklocka. Alltid när man firar ute på stan i Stockholm så börjar några skjuta av sina fyrverkerier tio i, en del skålar 23.56. Trots att Sofia kyrkas klocka slog så hade mer än hälften av alla firare redan korkat upp då. Det blir aldrig samma klimax som när kanske 20.000 pers samtidigt vrålar ”Ten-Nine-Eight…” och sen kommer explosionen!
Så kul och lyckat var det även förra året. Men kanske att jag var lite för gammal för att springa runt själv på en strand större delen av natten – efter att jag insett att jag definitivt var för gammal för 22-åringarna i gänget under den första delen av den samma.
Igår firade vi traditionell jul med familjen hemma hos min storasyster och hennes familj. Det var Kalle och skinka och jultomte och Karl Bertil och sill och allt det där. Men eftersom det här är en blogg inriktad på resor tänkte jag berätta om min jul förra året istället.
Brudgummen DJ precis innan han ska upp på sin vita springare som ska föra honom till altaret.
ANKOMST THAILAND
Jag flög från Delhi till Bangkok. Satt på D&D Inn på Khao San Road i säkert en vecka och skrev på mina resguider. Jag var ute och filmade när den högt älskade kunge fyllde 80 år. Jag åkte vidare och gjorde en guide på en vecka i Hua Hin. Och till sist bar det av ner till Phuket. Det var där jag befann mig när julen kom.
JULAFTON – JOBBADE
Min kanadensiska vänner med sitt hus i Rawai hade sonen och hans kompisar samt urfattiga Ben och Ae boendes hos sig så jag valde ett hotell i Kata. Kändes skönt att vara nära havet också. Men när julafton kom var jag själv på mitt rum. Jag satt faktiskt och jobbade en stor del av tiden – och det kändes helt okej. Jag tror att man är ensammare på julen om man är ensam hemma än ensam i Thailand. För mig kvittade det liksom om det var jul eller inte. Det kändes som vilken dag som helst på resan.
PIZZA SOM JULBORD
Framåt kvällen tog jag i alla fall min hyrscooter till baren Happy Days i Chalong för att se om någon jag kände var där. Men ägaren låg och sov i en soffa och annars såg jag ingen där. Jag åt pizza. Med peperonikorv och ananas som alltid. Den där baren gör faktiskt grymt goda pizzor. Jag tänkte på att det var här i Chalong som mitt Thailandsäventyr började ungefär 10 månader tidigare. Då var det min födelsedag och jag var här för att skriva en artikel för Vagabond. Lite lustigt att jag tillbringade de två dagar på ett år när man oftast är med sin familj, ensam på samma gata i Thailand. En slump? Vet inte. I alla fall så kändes det helt okej, nästan lite äventyrligt och extra självständigt att vara själv på julafton.
JULDAGEN PÅ STRANDEN
Men jag blev faktiskt rätt glad när jag blev inbjuden att fira juldagen med kanadensarna. det blev långt ifrån de jular jag är van vid. Deras plan var att skaffa en rad solbäddar på stranden i Patong. Det var paret i 40-årsåldern – Ali och Les – Alis 20-åriga son, hans två vänner och så jag som kände mig lite som en moster eller nåt sånt, mittemellan mor och son i ålder. Där låg vi hela dagen, badade, köpte knasiga souvenirer och drack bacardi breezers. Mamma Ali gav oss alla 1500 baht var och med dem skulle vi springa runt och köpa julklappar till alla andra. Man får rätt fina grejer för 60 spänn/skalle om man kan pruta i Thailand. Även om Patong är dyrare än de flesta andra ställen. Allt som allt var det i alla fall en mycket lyckad jul.
Jag och Lisa på vårt lilla fordon - inte i Thailand men nästan, Langkawi i Malaysia.
Det var i alla fall med stor glädje som jag lyckades åka samtidigt som syrran i morse. Helt plötsligt ändrades spelreglerna. Jag hade någon att skratta åt eländet med. Jag berättade genast att jag önskade att jag bodde i ett land som var varmt nog för att åka vespa året runt. Då skulle jag aldrig mer sätta min fot i lokaltrafiken under rusning.
Vi mindes båda våra härliga vespaturer i Thailand förra vintern. Och jag föreslog att vi skulle åka och köpa en vespa där och sen köra den hem till Sverige och göra reportage längs vägen. Lisa började fundera på vilken väg man skulle ta och vilka länder som gränsade till Thailand. Vi insåg ganska snabbt att Burma inte var en så smart idé så istället åkte min kalender med mini-karta upp. Vi tänkte att Laos nog var bättre och att vi antagligen borde försöka undvika Afghanistan.
Mellan Gullmarsplan och Slussen hann vi inte planera så mycket mer, men det var i alla fall en ovanligt trevlig resa till jobbet.
