Idag kom min artikel om hur samkönade par diskrimineras i USA när det gäller äktenskap. Och iomed det missar de en massa rättigheter som heterosexuella par får. Det är intressant läsning!
De har också ett speciellt tema om diskriminering i USA i detta nummer så kolla in.
Mer udda var resultatet i New York Times. De var ju och fotade hos Joe när jag var där. Reportern som var och intervjuade Joe innan hade sagt att artikeln skulle handla om intressanta, udda sätt att använda lägenheter på. Joe ska ju öppna Speak Easy med en massa event så det var det de pratade om.
Det publicerade resultatet kan ni läsa här. Och bilden jag är med på hittar ni här. Helt fokus på finanskrisen och att ungkarlar som förr bodde flott har fått flytta till mindre, sämre lägenheter eftersom de inte har lika mycket pengar längre.
Vet inte om det stämmer på de andra killarna i artikeln men med Joe kunde det inte vara längre från sanningen. Han lämnade ju inte sin hyresrätt i Williamsburg och köpte en duplexlägenhet i Bushwick pga bristande resurser. Oftast kostar det ju snarare mer att köpa. Dessutom har han nu dubbelt så mycket yta, en liten bakgård dit han har köpt en hot tub och en grill och han har stora planer för hur han vill utnyttja stället. Bushwick är verkligen inte Brooklyns bästa område men det är därför många konstnärer nu lämnar Williamsburg och flyttar hit. Det är snarare ”up and coming” istället för på väg att bli getto.
Jag förstår verkligen att folk inte litar på journalister efter att ha hört sånt här. De har verkligen gjort ett dåligt jobb och ljög inte bara för Joe utan även för sina läsare. Sen om det är en intressant artikel eller inte kvittar faktiskt. Det är inte underhållning New York Times sysslar med utan journalistik. Artikeln heter ”The Decline and Fall of the Bachelor Pad”. Det borde snarare kallas ”The Decline and Fall of Journalism”.
Joe brydde sig dock inte nämntvärt. Han tänker ändå saxa ur artikeln för att få de citat han behöver. Och vi tyckte alla om bilden på oss i kuddhavet. Den på Joe mitt under kuddkriget är också bra!
Vi häll till vid gandistatyn i Union Square där även City Meditation Group uppmanade folk att stanna upp en sekund och sluta stressa. De rörde sig ytterst långsamt och det var faktiskt meditativt att titta på.
I artikeln har Lisa medverkat genom intervjun med Dr Pathak som fick ta emot Stockholm Water Prize. Hon har också skrivit en längre artikel från intervjun på ETC.se.
Vi firade premiären av Red Flag genom en marsch från Washington Square Park till Union Square med New York Brass Band. Väl framme delade vi ut riktigt bra flaskor och uppmanade folk att fylla dem med kranvatten om och om igen istället för att köpa nya flaskor med vatten hela tiden.
Kranvattnet i New York är faktiskt riktigt bra även om jag gillar smaken på det svenska bättre. Men när man ser mängden plastbehållare som slängs här – alla drickor, mjölkpaket mm – så är det faktiskt en viktig uppmaning. Både att tillverka plasten och sedan transportera den runt världen är dumt för miljön.
Idag hade jag mitt första ”conference call”. (Heter det konferenssamtal på svenska?) Kändes i alla fall väldigt vuxet.
Samtalet var med en grupp videoproducenter inom nätverket Schmooru som ska göra något på hela sjukförsäkringsfrågan i USA – väldigt aktuellt just nu. På tisdag håller president Obama ett viktigt tal. Jag hoppas jag får åka ut till New Jersey (dvs riktiga USA) och göra några videobitar med folk som drabbats av brist på rätt försäkring.
En av killarna som var med i samtalet var gift med en av de underförsäkrade. Hon var universitetsutbildad, hade ett bra jobb, arbetade 60 timmar i veckan för dem. Men sjukförsäkringen började gälla först när hon jobbat för dem ett tag. 2 veckor innan det skedde behövde hon en operation. 12.000 USD gick det på. Enda lösningen för henne var att föräldrarna tog ut ett lån på sitt hus. Det låter väl som ett prima system!
Skrev för QX från Brooklyn Pride. Här finns hela artikeln och alla bilder.
Under lördagen firades Brooklyn Pride med festival, lopp och parad. Jag var där och rapporterade för QX.se.
Det som framför allt slog mig var hur komplicerade äktenskapslagarna är i USA pga att det finns lagar som gäller i varje stat och sedan federala lagar. Tex så gäller ingen av de federala rättigheterna för gayäktenskap så länge det bara är staterna som klubbat igenom lagen. Ett exempel är att om man gifter sig med någon från ett annat land så får den personen inte uppehållstillstånd som skulle ske för ett heteropar. Det fungerar tvärtom som en varningssignal, så att landet USA får reda på att utlänningen försöker stanna och åker ut fortare än om de inte gift sig.
Andra rättigheter som de inte får ta del av är att de inte blir garanterade att få bo ihop på äldrevården och de får inte ta avgörande vårdbeslut för en sjuk make/maka. Totalt är det c:a 1300 rättigheter som bara gäller på landsnivå, varav ungefär 500 är väldigt viktiga enligt MENY, Marriage Equality New York som jag pratade med.
Var och fikade på Café Oye idag, mitt nya favvo-ställe på Söder! Ägarna var precis lika gulliga som vanligt. Många pluspoäng för det.
Käkade en av deras goda mackor, som alla har avocado och mayo eftersom det är typiskt latinamerikanskt, vilket är temat på caféet eftersom ena halvan av ägarparet är från Chile. Smaken fick mig att tänka på en macka jag åt varje morgon när jag var i San Christobal i Chiapas, Mexiko.
Jag har ingen bild på mackan, men här är i alla fall Mayaindianerna på sina kaffeplantager i bergen.
De dagar vi inte var i kaffebergen började vi dock alltid våra morgnar på samma sätt. Vi gick till ett litet hak bortom stora torget och käkade samma mackor med avocado, mayo och den för området speciella gudomliga vita osten. Och så drack vi bananchokladshake på det. Det var en perfekt frukost. 22 kr tror jag det kostade då.
Nån bild på mackan har jag inte, men ska leta fram en på våra kaffeäventyr åtminstone. Snart. Nu!
Min och Ricardos bylinebild från Gaza 2006.
Jag jobbade som en galning i några intensiva dygn. Väcktes flera gånger under nätterna av flyganfall och ljudbomber (sonic booms) som är något helt otroligt skrämmande även om de inte skadar. Gick upp klockan 4-5 för att kolla om något nytt hänt innan jag var med i Morgonekot och P1 Morgon i SR och Rapport och morgonsoffan i SVT. Framåt morgonen åkte jag ut och tittade på förödelsen, pratade med folk, besökte sjukhus. Jag gjorde inslag åt Update på TV3 och radiointervjuer åt Aftonbladet.se. På kvällen skrev jag artiklar för Aftonbladets tidning. Om jag somnade vid ett var jag glad. Det var som sagt intensivt, jag hade nätt och jämnt börjat som frilansare och nu befann jag mitt i en krigsliknande situation. Nu, i januari 2009, finns inga svenska journalister på plats i Gaza eftersom inga släpps in av Israel. Då, 2006, var jag den enda där.
Så visst tänker jag mycket på det nu och på ett sätt önskar jag att jag kunde rapportera om det igen. Men det dröjer aldrig länge innan kommentarerna kommer, i bloggar, på tidningsartiklar, reaktioner från omvärlden. Och då känner jag att det är skönt att slippa regionen, för man blir så förbannad av att vara där.
Jag såg otroliga orättvisor och brott mot mänskliga rättigheter. Jag såg möjliga öppningar till fredssamtal som aldrig togs tillvaro. Jag såg människor dö. Människor hata. Människor be om hämnd, vedergällning, mer lidande – bara det drabbar dem och inte oss. Vi är oskyldiga, vi är offren. Det är dom, dom, dom!
Och det är det som är lösningen på gåtan om konflikten som aldrig tar slut. Det är förklaringen. Ingen av sidorna tar ansvar för att de har del av skulden. De skyller ifrån sig. De anser att det är viktigare att visa sig starka inför motståndaren än att på allvar förhandla fram en fred som i längden skulle bespara även det egna folket mycket lidande.
När jag kom till regionen trodde jag att jag skulle möta mängder med människor som inte bara önskade sig fred utan som var villiga att inse vad som krävdes för att nå tid. Det första är att på allvar se andra sidan, vad de har gått igenom och varför de är så förbannade. Och visst mötte jag såna människor. Men de är i minoritet. Det finns så otroligt lite förståelse och mod i Israel och på de palestinska områdena. Och att jobba där är utmattande. Som journalist som inte vill eller ska ta ställning för ena eller andra sidan blir du bemött som en idiot. Det är klart de ser dig så eftersom du som utomstående vägrar se dem som enbart offer utan ställer frågor om vad de själva tänker göra för att få slut på våldsamheterna. ”Ja, men vi kan ju inte göra något, det är ju dom…”
Slutsatsen av det här är i alla fall att inget annat gör mig så glad som när privatpersoner eller organisationer vågar kritisera den egna sidan. Jag blir glad för att de visar att allt hopp inte är ute. Det finns de som vågar se vad som krävs och de är verkligen ruggigt modiga, för de blir ofta kallade förrädare. Och anledningen är att de verkligen utgör ett hot mot makthavarna på den egna sidan. Kritik som kommer från motståndaren eller utomstående tas aldrig på allvar, men det är svårare att avfärda de egna. Det är därför till exempel den här debattartikeln citerar så många judiska och israeliska källor när dess författare vill framföra kritik. Eller som en av kommentarerna säger ”Annars skulle det ses som antisemitism”.
Så tack till statsvetarprofessorn Moshe Amirav som var med i högerpartiet Likud men som blev utslängd när han framhöll att inte bara två stater måste bildas utan även att Jerusalem måste delas, tack till organisationen ICAHD som försöker motverka demoleringen av palestinska hus och tack till den palestinska familjefar i Beit Hanoun i Gaza som precis fått sitt hus förstört i en flygattack, men som inte önskade sig hämnd och inte bad att bara Israel skulle sluta upp med sina attacker – utan att Hamas och alla militanta palestinier skulle göra det samma. ”Mina barn ska kunna sova utan att vara rädda och det ska deras också,” önskade han med tankarna riktade mot familjerna i israeliska Sderot.
Alla ni och de som tänker som er, gjorde att i alla fall jag kunde ha kvar mer av min tro på det goda hos människor. Hoppas ni blir fler och fler så ska ni se att det till slut är ni som tar freden från dröm till verklighet. Hoppas…
En scen ur filmen.Jag var och såg ovan nämnda film på Stockholms filmfestival. Och håller till stor del med om den här recensionen. Den är gjord för amerikaner som har blivit skrämda att tro att alla muslimer är hemska terrorister. Filmen hoppar från land till land, med start i Egypten och slut i Afghanistan och Pakistan. Och överallt möter man människor som tillfrågas om Usama bin Laden, människor som visar sig vara härliga, roliga, skrattande, udda, underhållande – och framför allt vanliga, som vem som helst. 
Men även om man redan vet allt det här tycker jag att det är värt att se filmen för att påminnas om det. Det är en sak att veta, en annan att känna det. Och eftersom de allra flesta inte kommer att upplevela de här situationerna i verkligheten får film duga som substitut. Och visst finns det nyheter och dokumentärer som ger en seriösare bild av det som händer men för många krävs det nog lite humor för att man ska ge sin fulla uppmärksamhet åt det här ämnet under nästan två timmar.
Självklart blir filmen extra intressant för mig att se eftersom den rör sig i mina gamla hemmakvarter i Jerusalem, Tel Aviv, Betlehem och Gaza. Visst har Morgan Spurlock (som blev känd som mannen som åt McDonaldsburgare varje dag i ”Supersize me”) överdramatiserat en hel del. Men jag känner igen scenerna ändå.
• Bomblarmet i Tel Aviv när de stänger av gatorna och skjuter sönder den mystiska väskan med den lilla ”R2D2″-roboten – det händer ofta i Israel. Sist jag såg det var i området German Colony i Jerusalem. Det är så vanligt att det sällan får sån uppmärksamhet det får i filmen. Folk rycker på axlarna och går vidare.
• Raketlarmen som går över Sderot, det händer också titt som tätt – och ja, skolor och hus träffas. Ibland dör folk.
• Israeliska militärfordon lurar i utkanten av Gazaremsan och de palestinier som bor allra närmast gränsen var också de som fick sina hus mest sönderskjutna under invasionen i juni 2006. Jag var där och hörde granatelden, flera i minuten.
BETLEHEM. De som bodde på nedervåningen i det här huset berättade för mig att barnen inte ville gå ut och leka längre.
Ultraortodoxa judar i sitt egna område Mea Shearim i Jerusalem, kvällen innan gayparaden.
I alla fall, kolla in filmen för att få en liten bild av läget i Mellanöstern. Eller ännu hellre – åk dit och se det med egna ögon. Jerusalem är ett otroligt intressant resmål! Jag skrev en resguide för Aftonbladet.se full med tips på saker att se.
Taj Mahal Hotel nära Gateway of India, kanske Mumbais största turistattraktion.
Jag var i Mumbai i april 2006. Det stämmer verkligen att stans turistområde har drabbats hårt. Det var inget snack om att det var i just Colaba vi skulle bo. Här finns de billigaste småhotellen, triumfbågen Gateway of India, de roligaste klubbar och shoppinggatan vars olika marknadsstånd vi spenderade åtskilliga timmar i.
• Det första vi gjorde var att promenera till triumfbågen som ligger vid hotellet Taj Mahal – hotellet som nu attackerats, som har brunnit och vars gäster tagits som gisslan. Den enda kvällen vi var ute var vi på en knökfull klubb i samma hotell.
• Ett av mina mål med resan var att få vara med i en Bollywoodfilm. Det lyckades vi med. Stället där agenterna letade statister och där vi möttes upp för att åka till studion var Leopold Café. I medierna står det ”en populär restaurang där attentatsmän sköt mot gästerna”.
Alla som har varit i Mumbai vet att stan inte heter Bombay längre. Men alla stora svenska medier använder det gamla namnet, just för att inte tillräckligt många svenskar känner till det nya. Jag gissar att de allra flesta som läser om attackerna nu tänker på en stor, stökig stad långt borta i Asien nånstans, ett ställe man antagligen aldrig skulle åka till. Och även om medierna berättar att turistområdet drabbats så fattar man inte riktigt. Vi som varit där förstår vilken extremt riktad attack mot turister det här var.
Inte för att det som händer är värre för att västerlänningar drabbas, men det är ju ändå så många av oss fungerar. Om det känns avlägset får det inte lika stor betydelse i våra länder här borta som om vi fattar att det kunde ha varit vi som drabbades.
