Så länge kan ni följa mina inlägg på Travelstarts engelskspråkiga blogg. Där skriver jag en gång i veckan.

Jag behöver minst 5 Wish List-tryckningar för att vara med i tävlingen om att åka och skriva om Hawaii.

Passa också på att äntligen se omtalade Precious. Har varit peppad på den i flera månader, sen jag såg trailern första gången. Den var så bra och stark och sorglig och jobbig som man förväntar sig. Men med en liten gnutta hopp också. Betyg 4 av 5.

Måste ändå bara säga att det var en upplevelse att gå på en ”svart” film här. Det är ju så att en film som utspelar sig i ett område som Harlem och som nästan bara har svarta skådisar drar en större svart publik. Och jag vet ju att det skämtas om att de alltid pratar med bioduken – och det gör de verkligen, i alla fall i större utsträckning än vita. Det var många ”Mhmhm” och ”You go girl” och ”That’s what I’m talking about” och tom en spontan applåd.

Det är ju alltid känsligt att prata om raser och specifika beteenden men det här var för tydligt för att inte nämna. Och det var rätt roande faktiskt. Fast annars är jag mycket hård på att bio är ett tillfälle då man är tyst.

Det visade sig att maten tydligen lockade förnäma gäster hela vägen ut till det gamla gettot i Alphabet District. Hade inte suttit många minuter förrän Matt Dillon kom in med ett gäng. Jag satt med ryggen till och kunde faktiskt inte avgöra om det var Matt eller den andra Dillon, aka Johnny Drama i Entourage. Men tjejerna hävdade att det var den var större stjärnan. Sen började vi genast diskutera vilka filmer som gjorde honom känd – jag mindes bara Drugstore Cowboy och Outsiders (fast kom inte på namnet på den sista). Och sen gick vi över att prata om andra storheter under 80-talet som Rob Lowe. Det blev riktigt nostalgiskt.

—
Gnocco är värt ett besök. God italiensk mat, finare pastor och pizzor och lyxiga förrätter. Priser på 9-12 för förrätter och 13-17 för varmrätter. Ligger på E 10th St mellan Ave A och B, närmast B.

I helgen öppnade en vän till mig en riktig Speak Easy hemma hos sig. Ordet Speak Easy kommer ju från att man ska tala tyst om stället och från början gällde det barer som höll öppet när alkohol var förbjudet i USA.

På senaste tiden är det dock svartklubbar som öppnar upp och ibland till och med lagliga barer som bara är så hippa att man måste tillhöra innekretsen för att få reda på var de ligger och hur man tar sig dit.

Min kompis ställe tillhör den första varianten eftersom han har det just hemma i sin lägenhet och hans mål är att folk ska kunna mötas och umgås på ett helt annat sätt än på vanliga klubbar. Har han konstutställningar så vill han att konstnären ska vara där och berätta om sina tankar, vid filmvisningarna ska han ha diskussioner efteråt och folk uppmuntras att ta med egna instrument eller bidra med något annat man är duktig på som dans eller yoga.

Premiären blev en riktig succé med mycket folk, flera band, performancekonstnärer och marsmallowgrillning på bakgården. Och vill du vara med så får du helt enkelt klura ut ett sätt att hitta hit på.

Helgen som passerade firades Halloween i USA. Framför allt är det en högtid för barn som kör ”Trick or Treat”. I New York hade alla butiker laddat med godis och utklädda ungar gick runt med sina föräldrar för att fylla kassarna.

Men även vuxna firar stort och det var verkligen en upplevelse att se den mängd utklädda människor som fyllde stan. Längs sjätte avenyn hålls en parad men det går att se många fantasifulla dräkter på andra platser också. Och långt ifrån alla klär ut sig till något läskigt.

Några av fyndigheterna jag såg var tre killar som klätt ut sig till tre olika Michael Jackson, från Off the Wall, från The Jacksons från Thriller. En annan hade byggt en klädsel bestående av ett nattduksbord (night stand) med nattlampa och väckarklocka och allt, och när folk undrade sa han att han var ett ”One night stand”.

Själv gick jag på klubben Danger Party i Brooklyn med ordentligt ös på dansgolvet.

Kan ju lägga till att vi kom hem vid 5 eller 6 på morgonen beroende på om man räknar tidsomställningen. Vi somnade allihop i Joes kuddpooler. Tydligen finns det en bild på mig snusandes i en sån på Facebook som jag inte sett än.

De har också ett speciellt tema om diskriminering i USA i detta nummer så kolla in.

Det publicerade resultatet kan ni läsa här. Och bilden jag är med på hittar ni här. Helt fokus på finanskrisen och att ungkarlar som förr bodde flott har fått flytta till mindre, sämre lägenheter eftersom de inte har lika mycket pengar längre.

Vet inte om det stämmer på de andra killarna i artikeln men med Joe kunde det inte vara längre från sanningen. Han lämnade ju inte sin hyresrätt i Williamsburg och köpte en duplexlägenhet i Bushwick pga bristande resurser. Oftast kostar det ju snarare mer att köpa. Dessutom har han nu dubbelt så mycket yta, en liten bakgård dit han har köpt en hot tub och en grill och han har stora planer för hur han vill utnyttja stället. Bushwick är verkligen inte Brooklyns bästa område men det är därför många konstnärer nu lämnar Williamsburg och flyttar hit. Det är snarare ”up and coming” istället för på väg att bli getto.

Jag förstår verkligen att folk inte litar på journalister efter att ha hört sånt här. De har verkligen gjort ett dåligt jobb och ljög inte bara för Joe utan även för sina läsare. Sen om det är en intressant artikel eller inte kvittar faktiskt. Det är inte underhållning New York Times sysslar med utan journalistik. Artikeln heter ”The Decline and Fall of the Bachelor Pad”. Det borde snarare kallas ”The Decline and Fall of Journalism”.

Joe brydde sig dock inte nämntvärt. Han tänker ändå saxa ur artikeln för att få de citat han behöver. Och vi tyckte alla om bilden på oss i kuddhavet. Den på Joe mitt under kuddkriget är också bra!

Först blev en av mina små spots från sajten Spotted by Locals utvald av engelska the Guardian till deras resetips. Och högst upp också med ordentlig byline.